Viner från Hermitage, Frankrike

Det är ingen tvekan om att Hermitage AOP är norra Rhônes mest berömda distrikt. Området ligger precis vid staden Tain och de 120 hektaren med granitjord (och ett tunt lager av toppjord som består av krithaltig kalksten) producerar mycket små kvantiteter av ett av Frankrikes och världens största och mest långlivade rödviner gjort på druvsorten syrah.

Det odlades vin i Hermitage redan under romarriket och förmodligen långt tidigare än så men namnet kommer från en myt från 1500-talet om korsriddaren Gaspard de Sterimberg som sårades i strid och därefter slog sig ned på kullen, planterade vin och blev en eremit.

På 1600- och 1700-talen var området känt för några av de bästa vinerna i Europa och egendomar i Bordeaux “hermitagiserade” sina viner genom att blanda dem med vin från Hermitage (till exempel Château Lafite årgång 1775).

Som så många andra distrikt drabbades Hermitage hårt av vinlusen, Phylloxera Vastatrix, framfart i slutet av 1800-talet. Dagens distrikt fick sin rätt till ursprungsbeteckning (Appellation d’Origine Contrôllée - dagens AOP) 1937, men trots den historiska berömmelsen tog det tid för området att få den där självklara platsen i rampljuset under den senare häften av 1900-talet.

De senaste decennierna har detta ändrats. De röda vinerna, som kan göras med upp till 15 procent gröna druvor (främst viognier och marsanne), har bara blivit bättre och tätare med fyllig mörk frukt, pepprig struktur och inslag av lakrits och charkuterier. Precis som med långlagrad Côte-Rôtie får mogen Hermitage ibland en nästan Bordeauxlik ton efter många års lagring på flaska.

De flesta vinerna görs emellertid på 100 procent syrah och de bästa kommer från något eller några av en handfull vingårdar, så kallade lieu-dits, som Les Bessards, Le Meal, L’Hermite. Les Greffieux och Les Diognieres som alla har en sydlig exponering för maximal tilldelning av sol.   

Ungefär 20 procent av produktionen är vitt vin som också blivit allt mer uppskattat. Det görs främst på marsanne och roussanne och kan vara fylligt, oljigt och tropiskt (persika, mango och aprikoser) med en piggare syra än till exempel Condrieu. Och det kan lagras länge (10-50 år) och får med åren en mer nötig eftersmak.