Långläsning: En primeur-systemet i Bordeaux

När jag pluggade till min WSET Level 4 Diploma år 2014 var en av delmomenten att skriva en kort avhandling om handelsstrukturen i Bordeaux. Jag tog chansen att djupdyka i historia, nutid och framtid i en värld av krig, "Parkerpoäng" och svindlande priser. Eftersom Bordeaux en primeur är högaktuell denna tid på året sammanfattar jag här mina fynd om varför handeln med Bordeauxviner ser ut som det gör idag. Here we go!

Varför blev Bordeaux the shit?

Det går inte att prata om Bordeaux utan att prata om England. Frankrikes och Englands gemensamma historia är en blodig och komplicerad sådan. Historieböckernas sidor svämmar över med hårresande berättelser om det hundraåriga kriget och Englands anspråk på den franska kronan. Engelsmännen har, med undantag för perioder av bojkott, i nästan 1000 år haft en fäbless för franska viner i allmänhet och Bordeauxviner - i england kallade Clarets - i synnerhet och denna kärlek har de spridit vidare till övriga Europa. Men varför just Bordeaux?

Det började med ett bröllop. Giftermålet mellan engelske kung Henrik II och franska Eleanora av Akvatanien år 1152 inkluderade nämligen Bordeaux som bröllopsgåva. Bordeaux ägdes således av England i närmare 300 år - ett ägarskap som tog slut i samband med det hundraåriga krigets slut i oktober 1453. När kriget var över hade engelsmännen redan hunnit få smak för vinerna från Bordeaux (Henrik och Eleanoras son Richard Lejonhjärta sägs ha haft Bordeaux som favorit). Dög vinet åt kungen så dög det åt folket! Varje år runt påsk och jul kom hundratals brittiska skepp lastade med viner från Bordeaux.

Bordeaux skiljer sig därför från andra franska vinregioner i det att vinhandeln startades av engelska, holländska och tyska handelsmän - och inte av prästerskapet som till exempel Bourgogne. Det finns historiska dokument om viner från området ända tillbaka till romersk tid, men det var på 1700-talet det verkligen tog fart. I början på 1600-talet hade holländska handelsmän kommit till området med sin expertis om markförbättring. De dränerade området kring Bordeaux, som på denna tid i det närmaste var ett kärr, och byggde vägar vilket ledde till ökade möjligheter att odla och distribuera kvalitetsviner. Holländarna hade, precis engelsmännen, blivit storkonsumenter av områdets viner. Till skillnad från engelsmännen, som främst ville ha de finaste vinerna, var holländarna dock mer intresserade av de billigare varianterna. Runt denna tid började av denna anledning de första négocianthusen att etablera sig i området med Beyerman som en av de allra första år 1620. Initialt var de så kallade négocianterna holländska köpmän som kommit till Bordeaux för att delta i urdikningen men som stannade kvar och utnyttjade sina internationella kontakter för att börja sälja områdets viner.

Under samma period skedde en kulturell förändring i vinkonsumtionen - från att ha varit en källa till näring blev det nu snarare en källa till esteticism och finkultur. Perioden mellan 1810 och 1875 ses av författare som Steven Charters som den gyllene guldåldern för vin där den industriella revolutionen erbjöd nya sätt att göra och distribuera vin. Plötsligt kunde man tjäna pengar på vin - något som négocianterna drog nytta av.

Vad är egentligen en négociant?

Det franska ordet négociant är det samma som engelskans merchant eller svenskans handelsman. Orsaken till att denna verksamhet blev så stor i just Bordeaux var för att det var (och är!) svårt för en liten odlare att få ihop tillräckligt med kapital för att täcka såväl vintillverkning som marknadsföring och distribuering. Och det är lätt att förstå: i Bordeaux finns närmare 12,000 odlare i regionens 57 appellationer (eller "distrikt"). De skiljer sig i storlek från några enstaka hektar upp till över 200 hektar. För de rikaste slotten var anledningen till att använda sig av négocianterna det motsatta: det sågs som ofint att sälja sina egna viner - och de var mer än villiga att låta någon annan göra grovgörat.

Négocianterna var från början rika familjer med tillgång till kapital som gav dem möjlighet att köpa druvor, druvmust och/eller färdiga viner i bulk som blandades i deras lagerlokaler och källare längs kajen i staden Bordeaux. Deras monetära möjligheter gav dem också fördelen att kunna lagra vinerna, skeppa dem (på den tiden oftast i fat och ej i flaska) och slutligen sälja dem på exportmarknader runt om i världen.

Eftersom de flesta Bordeauxviner behöver lagras innebar detta system att négocianterna tog på sig en del av det finansiella och tekniska ansvaret för vinerna - men också en stor del av vinsten. Yrkesgruppen “wine brokers” eller “courtiers” växte fram i samband med négocanthusens bildande. Termerna syftar i korthet på de mellanhänder som sköter kontakten mellan slottet och négocianthusen. Syftet med dessa vinmäklare är att skapa en fördelaktig ekonomisk överenskommelse för både slotten och négocianterna. Med tid blev négocianterna så mäktiga och inflytelserika att Médoc-klassificeringen år 1855 (där Médochalvöns slott delades in från 1er till 5ème Cru) uteslutande bestämdes av négocianter. I början av 1900-talet hade négociantverksamheten spridit sig till i stort sett hela Bordeaux. 

Uppgång, fall och uppgång igen

Négocianternas enorma maktposition bibehölls ända fram 1970-talet då den började minska till följd av ett antal faktorer. Den kanske största anledningen var det skrupelfria beteende som visades upp av vissa, mindre nogräknade négocianter. Det visade sig att några av dem blandat ut sina viner med viner av sämre kvalitet (och vissa fall med viner som inte ens var från Bordeaux) - det tog lång tid att jobba upp sitt rykte igen. Ytterligare en anledning tillskrivs den ökade makten för slotten; sedan den storslagna årgången 1982 har priserna ökat och de största slotten har fått egna ekonomiska muskler att ta kontroll över marknaden och distributionskanalerna. Runt denna tid började också vinjournalisternas och vinkritikernas röster bli en allt större maktfaktor.

Idag finns ungefär 400 négocianter och 120 courtiers - de flesta med säte i Bordeaux. varje slott jobbar med mellan 5 och 100 négocianter varje år. Dessa sitter inne på en unik kunskapsbas om efterfrågan på olika marknader och säljer vidare till importörer i olika länder. Enbart ett fåtal slott (som Tertre Roteboeuf) jobbar helt utan inblandning av négocianter. Négocianternas huvudsyfte är idag främst någon/några av följande:

• Köper, blendar och säljer generiska viner på bulk eller i flaska
• Köper individuella slottsviner som säljs på bulk eller i flaska
• Köper individuella slottsviner som säljs i olika nivå av mognad

När Winefinder köper Bordeauxviner till vår butik sker det främst med hjälp av de stora négocianthusen, där de viktigaste är Beyerman, Joanne och Diva.

Vingårdar i Saint-Émilion.

Hur köper man Bordeaux en primeur?

Idag har man som köpare av Bordeauxviner olika möjligheter att lägga vantarna på sina favoriter: sur souche, en primeur, hektolitervis (vin på tankbilar), tonneau (100 lådor per tonneau), fatvis (25 lådor per fat) eller lådvis (12 flaskor - eller 9 liter - per låda).

Sur Souche: Uttycken kan löst översättas till “på rankan” och innebär att man köper vinet medan druvorna fortfarande bokstavligt talat sitter kvar på rankan och innan skörden har ägt rum. Detta kan ske de år då försäljningen är särskilt livlig och ger köparen en möjlighet att köpa vinerna före alla andra. Detta var vanligt fram till 1969 och framförallt de år som hade förväntan om hög kvalitet. Den uppenbara risken med detta är självfallet “grisen i säcken”-fenomenet att man de facto inte vet exakt vad det är för kvalitet man köper. Risken är också att man köper dem till ett för högt pris som gör vinet svårsålt till en andrahandsmarknad. Idag är detta system i princip borta.

En Primeur: Detta system skiljer sig från Sur Souche i det att En Primeurerna säljs efter skörd men innan buteljering. Som köpare köper man alltså viner som ännu ligger på fat. Detta system blev vanligt efter 1970 då den amerikanska marknaden fick allt större vikt i Bordeaux. Just årgång 1970 ses som startskottet då en stor del av vinerna såldes som en primeur (uttrycket futures används oftare än en primeur i USA) till amerikanska handelshus. Systemet går i korthet ut på att toppslotten i mars månad efter skörden släpper en liten andel viner - i en så kallad tranche - till négocianthusen som därefter säljer vidare till sina köpare. Priset inkluderar allt upp till buteljering. Förstacruerna (Mouton, Margaux, Lafite, Latour och Haut Brion) släpper cirka 5-10% av årets skörd vid första tranchen för att testa marknaden medan merparten av slotten släpper betydligt större tranches än så. Under året fortsätter man att släppa primeurer och för varje tranche höjs priserna. Det innebär att köparen står inför valet att köpa vinerna billigare (men med mindre kunskap om vinets utveckling) tidigt på säsongen eller invänta mer kunskap men med den medföljande nackdelen att man köper vinerna till ett högre pris. Observera att den största prisstegringen främst gäller förstacruerna.

Vinerna lagras på slottet i ungefär 2 år innan det släpps till köparen. Aktuell årgång en primuer 2017 kommer således att släppas till köparna tidigast 2019. Betalning måste ske inom första året.

“Här är våra Parker-fat - det är dem han får smaka av när han kommer hit eftersom det är de mest rostade faten och det vet jag att han gillar.” 

Journalister, poäng och primeurveckan

Merparten av den eftertraktade förhandsinformationen om årgången kommer från primeurveckan som äger rum i Bordeaux i början på april varje år. Denna vecka samlas världens vinjournalister och vinexperter för att testa fatproverna och därefter komma med en första bedömning av årgången. Priset på en primeurerna baseras ofta på de poäng som journalisterna ger ut denna vecka - särskilt inflytelserika är The Wine Advocat med (numera pensionerade) Robert Parker som mångårig Bordeauxguru, men också James Suckling och Wine Spectator. Det vanliga är att journalisterna sätter poäng på viner i en 100-poängsskala där allt över 89 poäng räknas som bra och allt över 95 som riktigt bra. Det positiva med poängsättningen är att det fungerar som en hjälp i en snårig djungel. Det är skönt att få tips och råd om vilka viner man skall lägga sina pengar på. En vinmakare som får den högt eftertraktade 100-poängaren kan räkna med utsålda lager och kan passa på att höja sina priser rejält. 

Den stora kritik som riktas mot poängsättning är att vinmakare ibland strävar efter att få höga poäng så till den milda grad att de skapar viner för att falla vissa journalister i smaken. Jag har själv talat med en (av respekt icke namngiven vinmakare) som berättade att “här är våra Parker-fat - det är dem han får smaka av när han kommer hit eftersom det är de mest rostade faten och det vet jag att han gillar”. Under decennierna runt 2000-talet var denna hysteri som störst och man kunde märka en alarmerande likriktning mellan vinerna. Alla hyrde in samma konsulter och slängde ut gammal utrustning. Plötsligt smakade alla viner likadant. Sedan årgång 2012 har man dock sett ett kliv bort från poänghetsen då vissa slott (som Ch. Pontet Canet) släppte primuerpriserna innan The Wine Advocate Magazine hade kommit med sina poäng. Kanske är det ett steg bort från poäng- kontra prishysterin där viner specialdesignas för att passa kritikernas smakpreferenser. Vi som älskar vin är ute efter själ, passion och kvalitet i vinerna - vi bryr oss inte om huruvida vinet fått 93 eller 94 poäng och det har många slott börjat förstå. De vill låta sina viner tala för sig själv.

Mitt tips angående kritikerpoäng: Skall du gå efter poäng som satts av någon annan kan det finnas en idé i att ta reda på om ni har samma smak. Vinjournalister är också människor som påverkas av sin personliga preferens. Inget fel i det, men det är värt att ta i beaktning.

 Källaren hos Cheval Blanc.

Hur ser framtiden ut?

Det finns inget tydligt svar. Merparten av slotten använder sig av négocianterna eftersom det är smidigt system som fungerar och som gör att de slipper anställa en marknadsavdelning. Andra gör tvärtom sköter sin egen marknadsföring. Ytterligare en kategori är de slott som väljer att gå samman i smågrupper för att sköta sin gemensamma marknadsföring. Handelsstrukturen i Bordeaux har möjliggjort för slotten att släppa sina viner till fasta priser till négicoanterna och nå slutkonsumenterna utan att egentligen behöva interagera med dem alls. Systemet har varit en viktigt del i marknadsföringen av regionen eftersom få hade haft råd att göra detta på egen hand utan hjälp av négocianterna. Styrkan med en primeur-systemet (ur slottens perspektiv) är att de kunnat sälja merparten av sina viner på ett bräde och nå slutkonsumenter och vinälskare runt hela världen. Det har varit en trygghet för dem att veta att allt deras vin blir sålt (om en négociant tackar nej finns det alltid någon annan som tackar ja).  Merparten kommer att fortsätta på samma väg.

Många ögonbryn höjdes när Château Latour år 2012 gick ut med att de skulle lämna en primeur-systemet helt. Istället meddelades att de kommer att släppa sina viner när de ansåg dem redo att drickas (dock fortfarande via négocianter). Det är möjligt att fler följer efter.

På senare år har också viss kritik lyfts mot systemet. En kritik som lyfts är att systemet främst gynnar de stora och ekonomiskt starka slotten - systemet funkar alltså bra för några få på alla andras bekostnad. Andra menar att systemet hjäper till att hålla priserna nere vilket är bra för konsumenten. Somliga lyfter det problematiska i att négocianter vissa år måste köpa större kvantiteter än de kanske själv vill för att inte gå miste om sin chans att köpa vinet. Ett exempel som lyfts av många är årgång 2011 som poängsattes lägre än 2009 och 2010 där många négocianter hade svårt att bli av med 2011:orna och priset sjönk med närmare 40 % på den skandinaviska marknaden. Även fina årgången 2012 led av detta då många négocianter hade så stora kvantiteter kvar av 2011 när det var dags att köpa 2012:orna att de fick dumpa priserna. Ytterligare kritik har riktats mot att systemet inte stämmer överens med hur man köper och säljer vin i resten av världen där négocianternas roll inte alls är lika prominent och egendomarna själva sköter marknadsföring och distribution. Att inte ha den tydliga kopplingen kan vara farligt i dagens konsumentstyrda marknad. Ytterligare kritik rör det faktum att det är svårt att tillfullo bedöma kvalitet på de viner som provas en primeur som fatprover innan det lagrats färdigt och hälls upp på flaska.

Den uppenbara fördelen med en primeur är för konsumenten att få tag på eftertraktade viner innan de tar slut, oftast till ett billigare pris än när de släpps på flaska och man har dessutom möjlighet att påverka formatet på flaskorna (helbutelj, dubbelmagnum, imperial och så vidare). Man har också full kontroll över hur vinet har lagrats vilket är viktigt för oss vinälskare. I vissa fall kan man också - om man har tur - tjäna en slant på andrahandsmarknaden om man säljer vinerna vidare.

Så vad kan man säga om relevansen med en primeur-systemet inför framtiden? Med tanke på hur mycket som har hänt de senaste nästan 50 år som gått sedan en primeur slog igenom ordentligt på 1970-talet så skall man nog snarare se fenomenet som en rörlig organism och inte som ett statiskt faktum. Idag kommer fler och fler storföretag in i Bordeaux; Lyxföretag som LVHM-guppen, kinesiska investerare och försäkringsbolag går in som ägare i slotten - ofta i samband med att de äldre slottsägarna dör. Dessutom sker årligen sammanslagningar och uppköp sinsemellan négocianterna. Detta kommer självklart att påverka marknaden på sikt. Tittar man på vad experter säger ser vi inte slutet för en primeur-systemet på lång sikt men man uppmanar slotten att anpassa sig till framtiden. 

Man kan konstatera att symbiosen mellan négocianter och slott är ett äktenskap som håller. Mycket har också hänt sedan intåget av internet som idag fullkomligt revolutionerat hur konsumenter köper vin. Denna trend har kapat flera av mellanhänderna vilket i slutändan åtminstone i teorin bör leda till ett lägre pris för slutkonsumenten (även om fler faktorer som poäng och årgångens anseende såklart spelar roll). Här är Winefinder såklart stolta över att ha varit en del av Bordeauxförsäljningen på den svenska marknaden i många år.

Ur konsumentperspektiv - för oss som älskar vin - skall man nog göra som hjärtat säger. Varför köper man vinet? Är det för att sälja vidare på sikt? Då bör man satsa på bättre årgångar, viner med poäng och de större slotten (eller vara den som först “upptäcker” morgondagens superstjärna). Köper man vinet för att själv njuta det skall man inte rädas de lägre rejtade årgångarna, de mindre slotten och bry sig mindre om poängen och mer om vad man själv tycker. Vad tycker jag själv är mest spännande just nu? Självklart blir jag lycklig av att åka runt med häst och vagn i Pontet-Canets biodynamiska egendomar eller att se Pichon Longueville Comtesse de Lalandes tinnar och torn torna upp sig - klassiskt och härlig så det förslår. Men jag vill verkligen slå ett slag för de nya små, ofta ekologiska producenterna som gör Bordeauxviner på ett helt nytt sätt. Att Bordeaux enbart skulle vara en torr gammal stofil är bara att glömma - vive la Bordeaux!

Den mest berömda silhuetten i Bordeaux? Château Latour!