Så bra är les premiers crus 2016!

Hur bra blir det i slutändan? Om si så där 10-20 år vet vi vilka som stått sig bäst!

De fem förstacruerna i Haut-Médoc, les premiers grand crus, har sedan de klassificerades inför världsutställningen i Paris 1855, varit något av en värdemätare för Bordeaux och regionens viner. De har kanske inte alltid varit på topp men bra år och under de senaste decennierna har det varit de fem Grand Crus-slotten (okej Mouton flyttades upp först 1973 - och det är fortfarande den enda förändringen man gjort av den nu över 150 år gamla indelningen) som om inte lett utvecklingen i alla fall varit höjden som alla tittat upp emot och försökt uppnå.

Bra år är vinerna imponerande och fantastiska och de har en lagringspotential som är få förunnat. Men samtidigt är det också de vinerna som det är allra svårast att prova ”en primeur” - när de fortfarande ligger ofärdiga på ekfat bara några månader efter skörden. Det här är drycker som producenterna lägger all sin energi på, all sin bästa frukt och allt det där lilla extra (här finns sällan en ”less is more”-inställning) och det märks när vinerna är unga. Ofta är de slutna och lite obalanserade vid primörprovningarna (massiva tanniner, massiva ekaromer, rejält med syror etc) och de kräver därför mycket av sin provare.

Så hur ser det då ut 2016? Ja vi vet att det är ett lysande år - och särskilt i Pauillac där vi hittar tre av förstacruerna. Dessutom är det ett cabernetår - vilket ju är den dominerande druvsorten i de fem. Det var också extra kul att prova dem efter hyllade 2015 - ett år där flera av de stora redan var lätta att ta till sig vid primörprovningarna (särskilt Château Margaux 2015 som var otroligt fin förra året).

För min egen del var Château Latour den stora vinnaren bland Les Premiers Crus i årgång 2016. Inget annat vin hade en sådan tät koncentration parat med årgångens otroliga fräschör och syror. Vinet är nästan mystiskt i sin underbara frukt - ovanligt komplett men ändå så ungt och massivt med en lång läcker avslutning som aldrig tycks ta slut.

Som ett av få slott hade man på Latour dessutom valt att ta med en jämförande äldre årgång till provningarna och valet hade fallit på 2005 - en årgång som flera jämför just 2016 med. Och vilket vin det är. 12 år efter skörden är 05:an fortfarande en ungdom full av massiv mörk frukt, kryddor, mineral (järn) och kanel. Här finns lager på lager av komplexitet och smaker och blir 16 så här om en 10-12 år - ja då blir slutresultatet klassiskt.

Latour är spännande inte bara pga att man har rykte om sig att göra de kraftigaste vinerna av alla Premier Grands Crus. Egendomen håller också, som första premier grand cru, på att omvandla sitt jordbruk till biodynamisk odling (ekologisk odling med proaktiva ”homeopatiska” behandlingar i vingården och strängare krav vad gäller bekämpningsmedel och tillsatser än för ekologisk odling) och följer därmed pionjärer som Pontet Canet, Château Palmer, Dufort-Vivens och Ferrière.

Man kan tycka mycket om den biodynamiska rörelsen (dess vetenskapliga grund är minst sagt skakig) men många vinodlare tycker att den ger ett välbehövligt filosofiskt ramverk där den ekologiska odlingen bara är en ”metod”. Och att nu även en av förstacruerna omvandlar sitt jordbruk visar om något att den biodynamiska odlingen är mycket er än en trend i Bordeaux och vi lär få se fler grand crus som går den vägen inom de närmaste åren.

En allt vanligare syn i Bordeaux - hästar som ersätter traktorer hos Château Latour.

Om Latour är direkt, massiv och krävande så är Château Mouton-Rothschild, tycker i alla fall jag, det vin som är svårast att prova en primeur. Ofta "överglänst" (fel ord - jag vet - men jag tror att ni förstår vad jag menar!) av de lättare och mer tillgängliga cru-kusinerna d’Armailhac och Clerc Milon som förstås är enklare men mer ”färdiga” en primeur. Det är som om att det finns ett stort vin och en otrolig potential någonstans bland alla delarna - som inte riktigt är på plats ännu. Det spretar väldigt om en purung Mouton.

Men det hindrar inte att Mouton 2016 antyder av vad som komma skall. Här finns en tät mörk frukt och fräscha syror. Vinet är förstås ännu ungt och slutet men ektonerna börjar redan integreras i vinet och det här är en riktigt snygg version av Mouton.

Just nu föredrar jag ändå Château Lafite-Rothschild (men som alla vet är det ju ointressant vad vi föredrar nu - det är vad vinerna utvecklas till om en tio år som spelar roll) som är mer öppen och uttrycksfull i frukten. Här finns redan nu en komplex, kryddig och nästan saftig smak som backas upp av härliga syror och en lång välbalanserad eftersmak. Tätt men ändå elegant och välkomponerat.

Välkomponerat och elegant är annars ord som man förknippar med Château Margaux. Förra året var Margaux 2015 kanske den absoluta höjdpunkten på hela primörcirkusen och Paul Pontelliers sista årgång var ett mästerverk. 2016 är inte riktigt lika charmig - åtminstone inte direkt (men det handlar förmodligen mer om årgången i sig). Det är fortfarande ett stort vin som kommer att bli magiskt med något decenniums lagring - med en enorm koncentration och fräschör i eftersmaken. Kryddig och välbalanserad med både mörk och röd frukt.

Av systeregendomarna Château Haut-Brion och La Misson Haut-Brion är det bara den första som klassificerades som första cru 1855 (enda egendomen i Péssac-Léognan som ingick i klassificeringen). Ändå har de under snart ett århundrade varit rivaler om platsen som bästa vin i Péssac och sedan 1983, när La Mission såldes av familjen Woltner till Domaine Clarence Dillon som ägt Haut-Brion sedan 1935, har de samma ägare och två viner av yppersta klass (vilket du föredrar är mest en fråga om smak).

Det är alltid intressant att prova La Mission och Haut-Brion sida vid sida och jag kan inte direkt säga att jag brukar ha någon klar favorit men i år hade Haut-Brion en extra dimension - massivt superkoncentrerad med smak av mörka bär, kryddor mineral och med nyanserade fattoner och mer sälta och precision i eftersmaken. La Mission domineras däremot nästan helt av ektonerna (choklad och kaffe) - men det kommer att lägga sig. 

Högra stranden då? Ja både Cheval Blanc och Ausone imponerar. Den förra tät, ekig och väldigt koncentrerad och den senare redan mer expressiv, frisk och med en kryddig komplexitet. Även Angélus har gjort en makalös 2016 med en underbar fräschör i frukten.

Och så Château d'Yquem 2016! Enligt en del inte svagare årgång men även när du provar en extremt ung d'Yquem så stannar tiden. Doften - exotisk och blommig med citrus, citrusmarmelad, mandelmassa och kryddor. Smaken frisk och exotisk men med en nästan otrolig lätthet och längd i eftersmaken. Floral och eterisk men ändå så smakrik och imponerande. 

Hur bra blir det i slutändan? Det är förstås svårt att säga - men personligen tror jag mer på det som gått mer på fräschör och frukt än ek och koncentration. Men om si så där 10-20 år vet vi vilka som stått sig bäst!

Du hittar de tidigare rapporterna från och om Bordeaux 2016 här:

Del 1 - Första dagen på primörprovningarna - det här är ett bra år!

Del 2 - Vilken årgång för vänstra stranden

Del 3 - Topparna från högra stranden

Magnus Ericsson
Winefinders Wine Team