Magnifika 2012 och en 2011a - Barolo när den är som bäst

Alla snackar om de hajpade årgångarna - de där som ofta benämns ”århundradets” eller ”bästa någonsin”. De är få (men inte så få som många vill göra gällande) och även om de motsvarar hajpen (vilket de inte alltid gör) så är de ofta svåra att närma sig när de är unga.

Ta till exempel 2010 - en årgång som med rätta hyllats i Rhône, Bordeaux och Piemonte (för att bara nämna några vinregioner som gjorde fantastiska viner det året) - och som gett lysande viner som kommer att leva länge i våra vinkällare och våra minnen. Men det är bara det att de är rätt ocharmiga just nu. Åtminstone vinerna av bättre kvalitet. Sträva, lite slutna och kärva - det här är viner som behöver ytterligare några år för att komma till sin rätt.

Nej tacka vet jag mellanåren - särskilt de som är lite för varma eller som på annat sätt ger viner som det går att närma sig tidigt. Det är år som vinsnobbarna sällan nämner annat än i lite nedvärderande ordalag. År som ger viner som tidigt har mjuk och härlig frukt och utan alltför skarpa syror. De har blivit fler de senaste decennierna (oavsett om det beror på annorlunda vinmakarpraxis, global uppvärmning eller helt naturliga orsaker) men de har också gett oss några av de charmigaste vinerna i mannaminne.

I våras var Winefinders Wine Team i Verona och på Vinitaly - den stora italienska vinmässan som hålls årligen i Italien - och provade ganska många viner från två av de där varma årgångarna. Jag pratar om 2011 men främst om 2012 och Piemonte (det var mest 12or på Vinitaly) - årgångar som gett viner som ovanligt nog redan nu har rejält med mjuk röd frukt och polerade tanniner. Du hörde rätt - Barolo med polerade tanniner vid fyra och ett halvt års ålder? Ja faktiskt (men kom ihåg att vi fortfarande snackar om nebbiolo - en av de strävaste druvor som finns). För 15 år sedan var de vinerna i stort sett obefintliga.

Så hur skiljer sig då de senaste årgångarna åt?

2010 är onekligen en fantastiskt bra årgång som kommer att ge klassiska viner för lång lagring. Viner med ganska stor kropp, sträva tanniner och tuffa syror och mycket kraft i smaken. Men de är i dagsläget ganska knutna och lite kärva.

2011 var ett mycket varmt och torrt år som gett viner med generös söt frukt och avrundade tanniner. Lite som 2009 fast med mer balans och nerv. 2011orna är precis som 2012orna i många fall redan färdiga att dricka och även om de inte kommer att tillhöra de mest lagringståliga årgångarna så kommer förstås de bra producenternas ”cru”-viner att hålla länge. 

2012orna då? Ja det var ett odlingsår som ställde till det rejält för vinbönderna. Det började vått och kallt - ett väder som höll i sig ända in i april. Detta skapade en ojämn blomning vilket i sin tur gav ojämnt med frukt på stockarna. Maj bjöd på oregelbundna temperaturer som avlöstes av varma och torra sommarmånader (juni och juli). Men både i juli och augusti drabbades Barolo av hagel. Regn i slutet av augusti och början av september ställde till det för druvsorter som mognar tidigt (exempelvis moscato och dolcetto) - men nebbiolo (druvsorten i just Barolo och Barbaresco) klarde sig och mognade fullt ut.

Slutresultatet blev en något ojämn men bra årgång med flera toppviner (men också en del som lyckats sämre). Jag provade igenom ett gäng 2012or på Vinitaly, alla från bra producenter, och mitt intryck är att standarden är mycket bra och att vinerna just har den där ungdomliga charmen som gör att man kan dricka dem redan nu.

Generellt har 12orna en söt charmig frukt men också rejält med nerv (fräscha syror) och en bra ryggrad av tanniner. Men det är tanniner som är polerade och inlindade. Jag vet inte om jag någonsin druckit en årgång av Barolo/Barbaresco som är så pass lockande men ändå nervkittlande i så unga år som 2012orna.

Jag älskar 12orna - och skäms inte för att säga det!

*

Här är några favoriter från 2012! 

Renato Ratti Barolo Marcenasco 2012
Frågan är om inte detta är den bästa årgången av Marcenasco som jag smakat. Doften är stor och kryddig med röda bär, rosor och läder och lite kakao. Smaken är fruktig och generös med toner av röda bär (körsbär), örter, tobak och läder. Frukten finns där, syrorna finns där och man känner en liten ton av välintegrerat ek. Smakrikt och välbalanserat med lång härlig eftersmak.

Renato Ratti Barolo Rocche dell’Annunziata 2012
Från en av de mest hyllade vingårdarna i Barolo. Och så mycket bättre än så här blir det inte. Rattis Rocche doftar av blommor (rosor och violer), röda körsbär och mynta. Smaken är koncentrerad och sammansatt med röda bär, kryddor, mineral, tobak, kakao och rosor. Frukten är förförisk och backas upp av klassiska Barolo-tanniner. Det här är La Morra ut i fingerspetsarna och en otroligt fin 2012a.

Trediberri Barolo 2011
Trediberri är en ny och spännande producent i La Morra som med det här vinet har gjort en imponerande slank och elegant 2011a. Trediberris vanliga Barolo (de gör också bl a en Rocche dell´Annunziata) bombarderar näsan med både frukter och blommor. Här finns ingen ny ek som skymmer nebbiolofrukten utan istället möts vi av röda körsbär, vinbär, hallon, viol, rosor och viol. Fortfarande dominerar primärfrukten med lite vingummi och syrorna är rätt strama. Men här finns en elegans och slankhet som gör vinet riktigt fint i munnen. Ge det 3-7 år för optimal mognad.